Portrait Aldo Clementi

  • November 22, 2008
Caroli församlingshem
Skolgatan 1 — Borås, Sweden

Programme

In the Press

Music which makes room for everything

By Rolf Haglund in Borås Tidning (Sweden), November 24, 2008
… performed at their very best by the Bozzini Quartet

[Translation] The string quartet is often called music’s highest form. At the same time it’s probably the form which has deepest hung on to the ideal of the sonata form. Not so Aldo Clementi, whose music most often seems like quietly hovering mobiles of quiet expression, almost always in canon form with minimal material used to the outmost — sometimes fragments of Luther psalms, or of composer colleagues from Bellini to Platti, sometimes the song of larches and church chimes.

I count him as one of the most original composers writing today, a master of the glass bead game of the most exclusive kind, one whose music new music favourite Peter Hansen has described as “one who has made the most tired tones laugh and be well, while his contemporaries compete to see who can kill romanticism the fastest.” So it is.

Twelve pieces composed over 40 years were on offer, performed at their very best by the Bozzini Quartet. Almost all the pieces had the character of end note, encompassing both the bitterness of wine turned to vinegar and highest loveliness, as the hope of open doors to heaven. Often there is stillness unto the border of complete silence, but in perfect balance. Clementi’s music encompasses everything, as Bach’s does, but the knowledge that it belongs in the world of today is even more incomprehensible.

An unusually large audience had gathered at Caroli church hall, to experience a high point of all that new art can pass on to us.

Musik som rymmer allt

Stråkkvartettformen kallas ofta musikens högsta ideal. Samtidigt är den nog den form som djupast konserverat sonatsatsidealet. Inte så hos Aldo Clementi, vars musik oftast ter sig som stillsamt svävande mobiler av nedtonat uttryck, nästan alltid i kanonform med ett minimalt material fastän maximalt utnyttjat, än fragment ur Luther-psalmer eller av tonsättarkolleger från Bellini till Platti, än ur lärksång och klockspelsmelodier.

Jag räknar honom som en av världens allra märkligaste tonsättare idag, en glaspärlespelsmästare av det mest exklusiva slag, av en karaktär som Ny Musik-favoriten Peter Hansen beskrivit som “en som fått de tröttaste toner att skratta och må gott, medan hans jämnåriga kolleger tävlat om vem som kan få romantiken att gå under fortast”. Så är det.

Tolv stycken tillkomna under 40 år bjöds på, i troligen oöverträffbar tolkning av Bozzinikvartetten, nästan alla av en viss slutspelskaraktär, rymmande både ättiksvinsbitterhet och högsta ljuvlighet, som hoppet om öppna portar till himlen. Ofta är de stilla intill tystnadens gräns men i fulländad balans. Clementis musik rymmer allt, liksom Bachs, men vetskapen om att den hör hemma i världen av idag är nästan ännu mera ofattbar. En ovanligt stor publik hade sökt sig till Caroli församlingshem och upplevde en höjdpunkt av allt ny konst kan förmedla.