Terry Jennings — Frusna ögonblick

Ny Musik — Automne 2012

  • 8 septembre 2012
    17h00
Borås, Suède

Programme

  • quatuor à cordes
  • Terry Jennings, Piano Piece (1960)
    piano
  • Terry Jennings, Piano Piece (1958)
    piano
  • Terry Jennings, Winter Sun (1966)
    piano
  • Terry Jennings, For Christine Jennings (1960)
    piano
  • Terry Jennings, Winter Trees (1965)
    piano

Dossier de presse

  • Recension in Borås Tidning (Suède)
    «The movements of the lines completed the experience and gave it hallucinatory or at least hypnotic qualities. Was it a transparent angel which glided through the room? The way the Bozzini Quartet played, time was repealed by an infinite beauty.»

Recension

Par Rolf Haglund in Borås Tidning (Suède), 9 septembre 2012
The movements of the lines completed the experience and gave it hallucinatory or at least hypnotic qualities. Was it a transparent angel which glided through the room? The way the Bozzini Quartet played, time was repealed by an infinite beauty.

Boråsarna kan prisa sig lyckliga över att ha den fantastiska kanadensiska Bozzini-kvartetten som stamgäster. Sen starten 1999 är den världsunik med sin radikala plats i nuet, med i möjligaste mån vibratofri, kristallren klang och med 130 beställningsverk jämte 200 andra uruppföranden i bagaget, Varje konsert är ett slags genomseriös konsthappening. Massor av priser har inhöstats. Den turnerar världen runt, har egen konsertserie i Montreal och även eget skivbolag. Nu är den här två dar i rad.

I går stod sex verk av legenden Terry Jennings (194081) på programmet. Som tolvåring väcktes denne för Cages preparerade pianostycken. Vid 13 togs han med i sin musikaliska gurus La Monte Young modala jazzgrupp i det coola Los Angeles på piano, klarinett, alt- och sopransax. Coltrane var en förebild. Vid 20 slog han igenom som tonsättare i den minimalistiska genren med två egna konserter i Youngs och Yoko Onos senare så berömda loftserie i New York.

Sen Björn Nilsson värmt upp publiken med fem pianostycken tog Bozzini itu med 20-åringens Stråkkvartett från 1960.

Pianostyckena är hörnstenar i minimalismens historia, ofta i extrema pianissimon, långsamt skridande, modala, en vit musik om än med enstaka klangliga störningseffekter. Björn Nilsson talar blygsamt om sina tolkningar av pianostyckena som preludier till kvartettens evighetsperspektiv. Stråkarnas linjespel fulländade upplevelsen till hallucinatorisk och varje fall hypnotisk.

Var det en helt genomskinlig ängel som skred genom rummet? Bozzinikvartettens spel upphävde tiden med en gränslös skönhet.