Recension
Boråsarna kan prisa sig lyckliga över att ha den fantastiska kanadensiska Bozzini-kvartetten som stamgäster. Sen starten 1999 är den världsunik med sin radikala plats i nuet, med i möjligaste mån vibratofri, kristallren klang och med 130 beställningsverk jämte 200 andra uruppföranden i bagaget, Varje konsert är ett slags genomseriös konsthappening. Massor av priser har inhöstats. Den turnerar världen runt, har egen konsertserie i Montreal och även eget skivbolag. Nu är den här två dar i rad.
I går stod sex verk av legenden Terry Jennings (194081) på programmet. Som tolvåring väcktes denne för Cages preparerade pianostycken. Vid 13 togs han med i sin musikaliska gurus La Monte Young modala jazzgrupp i det coola Los Angeles på piano, klarinett, alt- och sopransax. Coltrane var en förebild. Vid 20 slog han igenom som tonsättare i den minimalistiska genren med två egna konserter i Youngs och Yoko Onos senare så berömda loftserie i New York.
Sen Björn Nilsson värmt upp publiken med fem pianostycken tog Bozzini itu med 20-åringens Stråkkvartett från 1960.
Pianostyckena är hörnstenar i minimalismens historia, ofta i extrema pianissimon, långsamt skridande, modala, en vit musik om än med enstaka klangliga störningseffekter. Björn Nilsson talar blygsamt om sina tolkningar av pianostyckena som preludier till kvartettens evighetsperspektiv. Stråkarnas linjespel fulländade upplevelsen till hallucinatorisk och varje fall hypnotisk.
Var det en helt genomskinlig ängel som skred genom rummet? Bozzinikvartettens spel upphävde tiden med en gränslös skönhet.